En halvfärdig Dicaprio

Jag har påbörjat ett nytt projekt - att teckna kändisar! Med start på Leonardo Dicaprio som jag tycker är en extremt vacker människa. Och en bra skådespelare, förstås. Men oj vilket jobb jag gav mig in på. Det där med att fånga människor specifika drag är verkligen inte min starka sida. Så, tre påbörjade och kastade försök senare är jag på rätt spår. Känns ju lite väl tråkigt att tecka någon som inte går att känna igen.


Nackdelen är att projektet håller mig vaken om nätterna, så att komma iväg till skolan på morgnarna är ett projekt i sig...

Det där med att finna balanser



Måndag morgon. Eller, dag. Eftermiddag. Jag ska gå till Vasa och lämna in arbetsprovet till fotohögskolan. Jag är nervös. Tänk om jag inte kommer in? Tänk om jag KOMMER IN? Jesus, var med mig.

Resultatet på grammatiktentan är satt.
U, som i underkänd.

Självförvållat? Ja.
Förväntat? Ja.
Känns förjävligt? Ja.

Ett öga för stil


LINNEAHUSBERG



Rotar bland gamla favoriter, ler åt nya upptäckter och planerar för kommande mästerverk. Jag är inne i en extremt kreativ period och kan inte koppla bort alla idéer som sprudlar inom mig. Särskilt inte eftersom jag imorgon kommer återförenas med min älskade älskade kamera som jag fått klara mig utan i över en vecka. Det kommer bli magiskt, det säger jag bara!

Våga synas




Så hääääär (sträcker ut armarna så långt det går) glad kan jag vara när jag klarat av att stiga upp ur sängen klockan sju på morgonen, fått en veckodagsinneboende i form av en nära vän, bokat stockholmsweekend med/till syrran, börjat planera brudresa på spanska solkusten (i maj - någon som vill med? hojta till!), börjat planera en veckas besök hos bästisen i Italien, gjort färdigt arbetsproverna till fotohögskolan och shoppat nya färgstarka träningsgrejer. Sånt som till och med väger upp att jag (1) inte fick lägenheten jag sökt och väldigt gärna ville ha och (2) lyckats göra mig osams med min handledare och inte längre har någon praktikplats.



För övrigt är det klarblå himmel och strålande sol i Göteborg idag. Perfekt väder för en lång powerwalk - om man varit på det humöret. Vissa dagar känns bara inget bättre än att hålla sig hemma och pyssla med sånt som den hektiska vardagen sällan hinner med. Och denna fröken råkar ha ett grymt stort behov av såna dagar, egetligen lite för ofta. Men ikväll är det färdiglatat och ett pass på Fysiken står på schemat.

fighter


När man ser hjärtan överallt


nico



Det enda sanna leendet är det som står utanför sociala konstruktioner och sympatisk moral. Som kommer från hjärtat i ett nytt liv, och går rakt in i ditt. Så jävla vackert.

After midnight, we're gonna chug-a-lug and shout.



butterfly


Och jag saknar redan min mysis.


Tuff, tuff, tuff

Förutom att jag är den känsligaste människan som går i ett par skor så är jag förmodligen landets främsta expert på att dra förhastade slutsatser för att sedan komma tillbaka med rodnade kinder och blicken i marken i ett ynkligt försök att ställa allt tillrätta. Ibland går det, ibland inte. Men jag tänker att fina människor är de som ger en andra, tredje och kanske t.o.m fjärde chans. De som inte gör det, kan nog kvitta ändå. Iallafall när det gäller så harmlösa saker som jag alltid lyckas komma med.

Med de orden lämnar jag lilla hemstaden för denna gången.

Burning bridges.

 


00:57

Det blir sällan SÅ bra eller SÅ tokigt som man gärna föreställer sig. Därför borde man kanske lära sig att leva utanför sin egen föreställningsvärld? Att faktiskt anta utmaningar, delta i det som dagen har att erbjuda, och längta efter morgondagen med en neutral inställning och kanske till och med säga högt för sig själv att "nu ska vi se vad detta har att erbjuda".

Det är min reflektion efter en heldag med familj & morbror varvat med grammatikplugg, kvällsfika med en gammal vän och två timmars nattpromenad. (En liten vink till mig själv, apropå föregående inlägg). Och inget kan avsluta detta bättre än denna stund, då jag får skeda kissemissen till sömns. DET, är mys.


bumblebeebutt


maybe if my heart stops beating, it wouldn't hurt so much

När man vill vara en fin människa, med överseende med andra människors svagheter för man vet att avsikten inte var att såra. När man vill vara osjälvisk och villkorslöst ge människor förutsättningarna de behöver, och det bara inte går. Är det då man har misslyckats? Ja. Åt helvete med ekonomiska motgångar och underkända tentor. I lilla landet Lagom skulle jag våga påstå att alla praktiska problem löser sig, men hur ska man gå från steget då man har kontakt med sin känslovärld till att faktiskt kunna kontrollera den?

Bara en tanke, så här, en av alla sömnlösa nätter.


beautiful day


Avenyn när snön har smält.

Är det det här som kallas mysplugg?



Nej, det är det här som kallas lekamedfjärrutlösaren.

Men jag har iallafall kommit igång. Och insett att jag hade behövt plugga de där tre veckorna jag bara inte kunde förmå mig att öppna böckerna. Så, i sex (fem?) dagar frammåt kommer jag inta golvläge tjugofyra timmar om dygnet, tända ljus, äta godis och slita mitt hår åt den här förbaskade tentan.

I won't always love what I'll never have

Förtränger grammatiktentan med hjälp av One tree hill avsnitt, nätshopping och allmänt slapp. Men jag ser ändå en viss framgång i att jag nu åtminstone har plockat fram grejerna. Det tog mig bara tre veckor att komma dit. Nu har jag exakt sex dagar på mig att få in allt i skallen, med en motivationsmätare som sedan länge slagit i bott. Vad fan är det här?

Jag gjorde det? JAG GJORDE DET!

Ansökan till Konstnärligt kandidatprogram i fotografi, 180 hp

Höst och vinter.




LOVISAFORSMANSVENSSON



För rastlös för att sova, för trött för att vara vaken. Den där ständiga kluvenheten i att aldrig riktigt veta hur man har det. Den får mig att minnas min första stora kärlek, som var en photoshoot med ögonblickliga förälskelse i fotografering. Ett faktum, så här i efterhand, som gör mig så besviken på mig själv. Eftersom jag läser lärarprogrammet och inte fotografi. Visst fan är det något märkligt i att människor gärna tar den trygga vägen hellre än den man egentligen vill? Kanske är det ändå dags, iallafall för den här damen, att hoppa från taket och testa sina vingar. Bara en spontan tanke, så här klockan tre på natten.

all night long



Lovisa Burfitt för Rörstrand

Vafan? tänker jag. När hälften av alla statusuppdateringar på facebook är en hyllning till snön som "äntligen" kommit. All kärlek till positiva människor - men kära Göteborgare: detta kallas slask, inte snö. Och jag trodde det var nu vi skulle längta till våren?

Nåväl. Det är skönt att vara här iallafall. Förenad med min älskade och högst saknade kaffemaskin. Och mina oerhört fina koppar från Lovisa Burfitt, som jag fick av storebror i födelsedagspresent. Dessa kommer pryda någon kökshylla i nya lägenheten, om jag nu får någon.



Annars känner jag mig hyfsat nöjd med vad jag åstadkommit under dagen. Lyckades bland annat skriva min sextusenteckenstenta jag inte fattade på tre timmar, och lämnade in den med två minuters marginal. För att tänja lite extra på förmågan att plugga som bäst under press. Jag tror det funkade bra, men det återstår att se.

The key is in not spending time, but in investing it

Har fått förevigat min näst sista mysmorgon för den här gången, vinkat av syrran efter ett halvdygnsbesök, blivit serverad mammas hembakada bullar och smått börjat planera inför kommande vecka. Skolstart, och en jävla massa pluggande. Som det får bli när man legat på latsidan hela julen trots en kommande grammatiktenta. Åh så jag älskar mig själv ibland...



Annars aktuellt är en påbörjad att-göra-2012-lista. Inte för att jag tror på att nya hurtiga rutiner och löften håller bättre för att det är ett nytt år, men för att jag så lätt glömmer vad jag faktiskt vill göra. Vilket jag tror är vanligt hos de flesta människor, att man står där och undrar varför man aldrig gjorde något. Som, iallafall jag, redan gjort alldeles för många gånger.

TOBIASSJÖSTRAND


LOVISAFORSMANSVENSSON


theo




olle


alina





Jan. 3, 2012

Inspireras av dem som ser symboler för livet, och som öppnar dörrar för nya tankebanor. Varje gång.



Själv känner jag mig oerhört ordfattig. Och trött. Och oengagerad. Trots att jag är nöjd med det mesta i livet. Inte minst lägenhetserbjudandet och gårdagens fotning. Och att jag imorgon öppnar dörrarna till fotostudion igen, och plåtar för ett par veckor framöver. Man får passa på medan man kan. Men ikväll är det segt.

ALEXANDRAUNGER


2011

Igår kväll intog jag positionen som värd och dukade upp för 3-rätters. Maten var fantastisk, sällskapet var fantastiskt och resten av nyårsfirandet var fantastiskt. Ett perfekt crescendo på ett liv som gått från botten till (nära) toppen på så kort tid som ett halvår. 2011 kan ha varit mitt livs mest omtumlande, och utvecklande, år då jag på botten av en obehandlad depression blev lämnad av min sambo och därmed förlorade både mitt hem och han jag älskade. I samma veva kontaktade psykhälsan för min depression, samtidigt som jag äntligen tog mig modet att anmäla min alkoholiserade pappa till socialtjänsten, och mitt i det påbörjade jag min svenskinriktning på lärarutbildningen. Det hela var som att bestiga ett oändligt berg utan minsta hopp om att lyckas. Sjukt tufft. Men lärdomen av det var att man klarar jävligt mycket mer än man tror. Särskilt i kombination med en storebrors stabila axel att stötta sig emot.

Så här är jag nu, mitt i klivet till 2012. Med en egen lya, ett eget liv och egna prioriteringar i vardagen - oberoende av någon annan. Just därför är jag inte bitter över något, för även om dessa månader har varit grymt smärtsamma så har de tagit mig hit. Och här trivs jag. De har lärt mig att jag aldrig igen ska låta förlora min självständighet i händerna på någon annan, eller söka lycka någon annanstans än inom mig själv. Insikter som betyder mer än vad någon man någonsin gjort och någonsin kommer att göra. Kärlek måste vara ett komplement till ett liv man redan trivs i.

Jag tänker att 2012 blir året som jag för första gången tar ut svängarna lite extra. Vågar satsa. Göra det jag vill. Kanske stannar i min självständiga och njutbara ensamhet, kanske träffar någon? Jag vet inte, och det är det spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att jag gör det jag vill, för mig själv och ingen annan. Men jag har fortfarande ett skört hjärta, men jag tänker att det inte är något fel med det sålänge det är hanterbart. Därför är jag tacksam över alla nya fantastiska människor jag fått lära känna, och över alla gamla vänner som fortfarande hänger kvar. Med en liten extra vink till min Bec som haft en ängels överseende med mitt orkar-inte-vara-snäll-när-jag-mår-dåligt-humör genom åren. Ni behövs, och jag älskar er.


Kort sagt är jag jävligt redo att med öppna armar välkomna år 2012 i mitt liv.
Gott nytt år, kära ni!